meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kristi återkomst

2009-11-22   
 
Matt. 25:31-46
Vi spelade kula på torget en dag
en lite folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femtio, han hade fem
vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig när jag kom till vår port
och tyckte det var något fult jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.
Och visste jag det förslog det ej stort,
man kan inte ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män.

Ni som är lite äldre känner säkert igen den här dikten av Sten Selander. Hur det är med er yngre vet jag inte. Men vare sig ni hört den förut eller om det är för första gången nu tror jag att ni alla har förstått att detta är en dikt som inte i första hand handlar om at spela kula. Också det en konst på utdöende. Sten Selander vill berätta för oss något om vad det vill säga att vara människa. Han talar till oss om mänskliga relationer.
Dikten tar sin utgångspunkt i en värld som inte längre är vår. Den handlar om ett Sverige med tydliga klasskillnader. Den ena pojken går i folkskolan, den andra får man förstå går i läroverket. Det var kanske tänkt att de två skolformerna skulle fånga upp barn med olika begåvningar. Men i verkligheten blev det två skolformer som delade upp barn från skilda sociala grupper. De fattiga fick gå i folkskolan. De mer bemedlade kom in på läroverk och kunde fortsätta upp på gymnasiet. Klasskillnaderna blir tydliga i dikten. Folkskolegrabben hade bara 5 kulor medan berättarjaget hade 50.
Men det stora problemet, det som får Sten Selander att skriva denna dikt, är nog ändå inte skillnaderna i förutsättningarna. Det som smärtar berättarjaget är att han har utnyttjat sitt övertag på ett otillbörligt sätt. Det var aldrig rättvist från början. Och när väl gjort är gjort, då är det mycket svårt att komma i efterhand och försöka ställa till rätta.
Sten Selander tar upp en viktig fråga i sin dikt. Jag tror att vi alla bär med oss en stark känsla för rättvisa. Redan när vi är små vill vi att det ska vara lika för alla. Kanske handlar det då mest om att ingen ska få mer än jag. Hur många är vi inte som suttit och jämfört hur mycket läsk det hälldes upp i varje glas och svartsjukt bevakat att inte syskon skulle få mer av den åtråvärda varan.
Idag lever vi i ett relativt jämlikt land. Den största delen av klasskillnaderna har jämnats ut. Samtidigt har världen blivit mindre och vi kan varje dag, rakt in i våra hem, konfronteras med de stora skillnader som finns i levnadsomständigheter mellan olika länder. Och det är vi som lever med de 50 spelkulorna i handen medan andra får försöka överleva med bara 5 stycken. Vi har idag läst texten om Människosonens dom. Ordet dom har för det mesta en negativ klang. Det känns som om vi ska utvärderas och befinnas vara skyldiga. Därefter ska vi dömas och ta vårt straff. Men det finns också den andra möjligheten. Att vi granskas och består provet och därmed frikänns.
Vad handlar då provet om? Jo, det handlar om att leva i en rättfärdig relation till andra människor. Det handlar om att se sina människor, se deras behov och att efter bästa förmåga hjälpa den som behöver vår hjälp. Det handlar helt enkelt om att vara en god människa och det kan vi alla vara. Just nu ligger fokus mycket på klimatfrågorna. Om några veckor samlas världens ledare för att skriva ett nytt avtal om hur vi ska kunna förbättra vår miljö. Samtidigt samlas representanter för de kristna kyrkornas biståndsorganisationer för att påminna världen om att det är de fattiga länderna som får bära de tyngsta bördorna av klimatförändringarna. Här i kKatrineholm kommer vi att bli påminda om toppmötet när alla kyrkklockor i stan slår 350 slag kl. 15.00 söndagen den13 december.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, har vi läst idag. I begynnelsen gav Gud till människor, uppdraget att förvalta skapelsen. Denna vecka som är kyrkornas globala vecka för rättvisa påminns vi om vårt uppdrag. I den stora skara som kommer att samlas en gång framför Människosonens tron kommer vi att möta människor av alla kulörer. Det kommer att bli som i den gamla barnsången: röd och gul och vit och svart.
Alla har skapats av samma Gud. Alla har fått samma kallelse. Hur ska vi kunna förklara att vi accepterat att vi har kunnat leva gott medan andra har fått kämpa för sin överlevnad?
 
Kristina Färdeman