meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vårt dop

2010-06-06   
 
1:a söndagen efter Trefaldighet Joh. 1: 29-34

Nu när det blir riktigt varmt om dagarna är morgnarna klara och friska. När jag bodde i mitt lilla hus på landet njöt jag varje sommar bara av den lilla handlingen att gå ut på morgonen för att hämta min tidning. För första gången i mitt liv levde jag bland fåglar som verkligen sjöng. De inte bara kvittrade, de sjöng verkligen långa haranger. Och de började tidigt på morgonen och sjöng sedan hela dagen lång.
Men så ett år var det slut på skönsången. Varje morgon möttes jag av ett kraxande varningsrop. Jag tog för givet att det kom från några fåglar har byggt bo i träden och att de varnade varandra för den fara som jag utgjorde i deras värld. Sen tänkte jag inte mer på det.
Men en morgon blev jag stående och funderade lite mer över var de hade sitt bo. Då ser jag helt plötsligt en fågel flyga upp ur min skorsten. Då var det inte längre så trevligt. Jag hade redan tidigare fått min skorsten tilltäppt av ett kajbo. Och ni som varit med om det vet att det är både krångligt och dyrt att få det åtgärdat. Och nu hade jag återigen gått där i min trädgård varje morgon i flera veckor och sett utan att egentligen se. Först nu blev jag medveten om vad som försiggått mitt framför ögonen på mig.
”För att han skulle bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten” säger Johannes i dagens text. Johannes visste att han aldrig skulle bli centralpersonen i berättelsen om Gud och hans egendomsfolk. Men han förstod att han hade en viktig roll. Rollen av den som pekar ut centralgestalten. När Jesus döps av Johannes blir det ett tecken för dem som finns runt omkring, och också för oss. Gud har talat och Gud har agerat. Nu börjar en ny fas av Guds gemenskap med sin skapelse.
För mycket och för litet skämmer allt, brukar vi säga. Och det stämmer i högsta grad när det gäller vatten. För mycket var det den Annandagsmorgonen i Thailand då tsunamin vällde in över stränderna och vi andra fick lära oss ett nytt ord. Den mängden vatten är förödande. Människor dör. Det blir stor materiell förstörelse och odlingar av det som ska bli mat blir förödda. Vattnet dödar rent bokstavligt.
Men för lite vatten är också förödande. Det tar också livet av både människor, växter och djur. Alla behöver vi vattnet för att överleva. För så är det ju. Vatten i lagom mängd är livgivande och en förutsättning för att vi ska kunna överleva. Utan vatten inget liv. Vattnet används också ofta i bibeln, både som symbol för livet och för döden. När Gud skapar världen börjar han med att skilja vattnet från torra land. Vattnet är kaos och Gud skapar ordning i kaos. Var sak på sin plats. Vattnet där det ska vara och torra land på sin plats. Sedan finns förutsättningen för att gå vidare med skapelsen.
Idag talar vi om dopet. Dopritualer fanns före Jesu tid. De flesta religioner har tankar om att vi människor behöver bli renade. Det var också Johannes idé när han stod där ute i öknen och predikade. Det judiska folket behövde renas från sina synder. Och människor kom i stora mängder. De ångrade sina synder och blev döpta av Johannes.
Men Johannes-dopet var bara ett tecken, tecknet som visar att Jesus från Nasaret är Messias. Uppenbarligen insåg Gud, att Israels folk aldrig skulle förstå vem Jesus var. De skulle behöva ett ordentligt tecken. Vi ser inte alltid det som finns mitt framför våra ögon. Det gällde då och det gäller nog fortfarande.
För tyvärr så består oss inte Bibeln med en tydlig undervisning om hur dopet ska gå till. Det finns olika typer av dop beskrivna. I GT är det viktigt med reningen. Man måste vara ren på utsidan innan man träder fram inför Gud. Sedan kommer Johannes med dopet som ett tecken på en omvändelse till ett rättfärdigare liv. Till sist Jesus som döper i Helig Ande och eld. Jesus döper aldrig någon enda människa. Och när lärjungarna sedan börja döpa, då döper de både vuxna och barn.
Och det har lett till den situation vi lever med idag. Tyvärr har kristenheten under åren ägnat mycket energi åt att ha olika åsikter i dopfrågan. Inte bara om vad dopet egentligen betyder utan mest om när det ska ske. Ska man döpas som barn eller bör man vänta tills man kan ta ett eget beslut? I en baptistförsamling är det självklart att man döps när man själv kan bestämma. I Svenska Missionskyrkan har vi löst det genom att tillämpa båda sätten. Mariakyrkans församling fick ta diskussionen, när det var dags för en sammanslagning mellan en baptistförsamling och en missionsförsamling. Och den diskussionen har under åren förts i många församlingar. Och i de flesta församlingar har man kommit fram till en kompromiss som man kan leva med.
Så läser vi igen dessa ord från Johannesevangeliet. ”För att Han skulle bli sedd av Israel.” Dopet som ett tecken. I Jesu fall, är dopet ett tecken på en utvaldhet. För oss själva kanske vi hellre betonar dopet som en tillhörighet. Dopet blir tecknet på att vi tillhör Gud. Vi är också utvalda, kanske inte på samma sätt som Jesus själv. Men vi kan definitivt vila i vår tillhörighet i Gud. Då blir det inte viktigast när vi är döpta eller hur vi är det, utan att vi är det.
Vare sig vi tog emot dopet vid så späd ålder att vi inte kan minnas det idag, eller om vi beslutade oss själva i vuxen ålder för att vi ville tillhöra Herren, så är dopet det tecken vi fått på att Gud har tagit emot oss. Det är också det tecken vi får vila i. Vi kan inte påverka det med våra egna insatser.
Det är Gud som verkar i oss. Det är det allra viktigaste med dopet. Det är Gud som agerar, inte vi själva. Dopet fungerar oberoende av vad vi känner eller inte känner. Just därför att det är Guds agerande som är centrum, inte vårt eventuella gensvar. Döp dem i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn, säger Jesus till sina lärjungar, strax innan han lämnar de. Vi skulle också kunna tolka hans ord så här: Gå ut och erbjud alla människor att leva i gemenskap med Gud och med oss. Berätta för dem om glädjen i att få vila i vissheten om att Gud har utvalt just dig och just mig. Då kan vi också vila i att vi fått dopet i den Heliga Anden. Jesus har lovat oss det. Vi får bara tacka och ta emot. Precis som vi nyss läste från Titusbrevet: Gud räddade oss, inte för att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan för att han är barmhärtig. Det är Guds kärlek som agerar i världen. Så är det också Gud som agerar i dopet.
Genom dopet knyts vi också samman med alla kristna i hela världen. Vi delar en utvaldhet och vi delar en upplevelse. Vi är alla utvalda, inte för att vi är särskilt rättfärdiga utan för att Gud är barmhärtig. Vi får alla vila i vårt dop i förvissningen om att det är Gud, och inte vi, som agerar i dopet. Och vi är alla vittnen om Guds handlande på den plats där vi bor.
Men dopet talar inte bara till oss om vår plats här på jorden. Det talar lika mycket till oss om vår framtid i himmelen. Tillsammans med alla heliga på jorden kommer vi att få leva med Gud i himmelen. Det är den framtid som väntar oss.
Johannes fick gå före som den som förbereder. Vi vandrar efter. Men alla har vi till uppgift att vittna om Jesus. Våra liv är ett vittnesbörd om Guds handlande i världen.
Så talar dagens texter till oss om att vända vår blick mot Gud själv. Så som de flesta texter säger oss. Det är Gud som är centrum i våra liv. Det är mot honom vi får vända vår blick. Och vi får ta del av allt det som han vill ge oss. Sedan får vi vandra ut i världen och vara vittnen om Hans handlande med oss.
 
Kristina Färdeman