meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Domen

2010-11-21   
 
Upp. 20:11-21:5

Vilken är vår första tanke när vi hör ord Domsöndagen? Är den positiv eller negativ? Tänker vi på att bli straffad eller på att bli återupprättad? Vilket perspektiv har vi när vi tänker på att vi en gång ska stå till svars för hur vi formade våra liv här på jorden?
Jag är rädd att de flesta av oss som samlas till gudstjänst idag har ganska negativa förväntningar på en domsöndagspredikan. Vi har mycken skräckpropaganda.
På bibelns första blad skapar Gud en ny jord som han befolkar med växter och djur och människor. Sedan berättas genom alla bibelns böcker, berättelsen om människan. Den ena generationen efter den andra lever sina liv. Och för de flesta går sisådär. Gud får vara med hela tiden och korrigera. Man kan undra om han blev besviken ibland.
Så kommer vi till den sista boken i bibeln. Där berättas om hur Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord. Och där kommer andra förutsättningar att råda. Johannes målar upp en fantastisk vision av hur det nya livet med Herren kommer att vara. Problemet för oss är bara att vi inte är där ännu. Vi lever ännu kvar här på jorden. Vi delar villkoren ked alla dem som det berättas om i bibeln. Alla de som misslyckas i sina strävanden alla de som Herren måste tillrättavisa och kanske till och med, straffa. Livet blev inte alltid som vi tänkt oss det. Kanske också vi ibland funderar över om Gud är besviken även på oss.
I Stockholm finns sedan länge, en verksamhet som kallas Fryshuset. Där ordnas aktiviteter för ungdomar. Ofta är det ungdomar som har kommit lite på sned i tillvaron. Här finns en möjlighet för dem att ägna sig åt något mer konstruktivt. Här finns mycket musik och sport. Här har man startat en skola för dem som inte fullföljde grundskolan. Här har man också en egen präst. Och sedan en tid finns det en bibelskola. En av Fryshusets präster heter Ulrika Stigberg. Hon har skriviten andaktsbok och i den finns en liten text skriven av en av deltagarna i bibelskolan, Mirjam Jonsson. Hon skriver så här:

I en värld där egot är primärt
och man måste armbåga sig fram
där lever vi

I en värld som är sekulariserad och
där alla bör tro vad som passar dem bäst
för sanningen är relativ
där lever vi

I en värld där stressen jagar oss tills livet skenar iväg
tills vi nått ålderns höst, utan att vi fick se oss om
där lever vi

I en värld där alla rusar efter guldmedaljen
men missar alla guldtackor längs vägen
Guldtackor i form av små vardagliga händelser, syner
de som gör livet värt att leva
där lever vi

I en värld där människor är destruktiva
de hatar, krigar och förstör
där vissa människor slösar medan andra lider nöd
där lever vi

I en värld där intellektet tillåts styra
medan man hämmar känslorna från samvetet
där normer och moral är diffusa
där lever vi

I en värld där ingen bryr sig om någon annan
där alla sitter i sin båt och försöker ignorera
stormen runt omkring
där lever vi

Och i just det havet är vi placerade att vara en ö
dit oroliga själar kan få komma och finna själaro
där ärlighet och kärlek är elementära byggstenar
där livet byggs vidare av vänskap, tillit och trofasthet
där inga galler och murar existerar
där taket läggs av tålamod och självbehärskning
och allt omges av glädje och frid
där vill jag leva

Det händer oss kanske lite till mans att vi får som en glimt av det nya Jerusalem. Att vi drömmer om den nya tiden då Gud har skapat både en ny himmel och en ny jord. Vi kan längta dit och se inom oss hur det kommer att vara där.
Samtidigt är vi kvar här och ska leva här.
Ändå tror jag att en dela av vår uppgift på jorden är att skapa ett litet titthål. Gud ber oss att vi ska försöka förverkliga något av det nya Jerusalem redan här på jorden.
När de första lärjungarna skulle börja leva som kristna, något som ingen annan hade gjort före dem, de skapade en religiös gemenskap utan präster. Paulus gav dem bilden av Kristi kropp i brevet till församling i Korint. Kroppen där alla delar är lika viktiga och där alla delar är beroende av varandra. Ingen kunde känna att den var viktigare än någon annan. Ingen kunde leva sitt liv oberoende av andra. Så småningom dog den visionen ut. Den kristna kyrkan fick både präster och hierarkier. Men Paulus bild av Kristi kropp kan vi fortfarande läsa om i vår bibel. Kan vi realisera den då har vi skapat just detta titthål in i Guds evighet och är har vi vår räddning.
Bilden av kroppen som en samverkande enhet gäller inte bara en enskild församling. Den gäller hela kyrkan, över hela världen. Och kanske kan vi tro att den gäller hela mänskligheten. Bibeln börjar ju med berättelsen om hur Gud skapar hela världen. Först en bit ini berättelsen koncentrerar den sig på Guds egendomsfolk. Kanske får vi tro att alla de som vi ska samverka med i Kristi kropp är hela mänskligheten. Inte avgränsad av geografiska områden eller av olika religioner.
Så får vi läsa igen Dom Helder Camaras lilla tankestycke.

Om jag kunde skulle jag ge en jordglob till varje barn
och allra helst en lysande sådan,
i förhoppning om att den skall öppna varje barns ögon
och hos dem väcka intresse för och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk,
och alla religioner.

Så får vi alla funderar över hur den världen kommer att se ut där allas ögon har öppnats och intresset för och kärleken till alla har väckts. Alla folk, alla raser alla språk och alla religioner.
 
Kristina Färdeman