meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Livets källa

2011-01-19   
 
Joh. 5:31-36

Jag håller just på att förbereda mig inför en långresa. Om några veckor sätter jag mig på flyget och far till Vietnam. Där ska jag få besöka församlingen i O Mon. Den församling vi har haft kontakt med under många år. Jag tror att jag kommer att känna igen mycket från mina år i Ecuador.
Församlingarna har i mycket samma utgångspunkter och jag tror att de är ganska lika. Därför har jag den senaste tiden också tänkt mycket på hur vi arbetade i Pactokyrkan.
Jag bodde på landet. Vi reste hela tiden mellan de olika byarna och höll gudstjänster. För det mesta samlades vi i något hem. Det var små församlingar som inte hade råd att bygga kyrka.
Det är speciellt en liten församling som lever kvar i mitt minne. Den låg långt bort och det var besvärligt att ta sig dit. Jag bodde högt uppe i bergen och de fanns ner i en dal. Vägen dit var en liten byväg, stenlagd med kullersten. Den gick i slingrande serpentiner och man var tvungen att köra mycket långsamt både uppför och nerför. Det var alltid något av ett äventyr att resa till El Tambo, som byn heter, men det var alltid härligt att komma dit. Församlingen i El Tambo var då en av de yngsta i Pactokyrkan. Väckelsen hade nått byn bara något år innan jag kom dit. Alla i församlingen var nyfrälsta och frälsningen hade för dem inneburit ett totalt brott med deras tidigare liv.
Livet på den ecuadorianska landsbygden påminner mycket om den situation som var i Sverige i väckelserörelsens barndom. Superiet är utbrett. Unga pojkar lär sig från barnsben sitta och supa med sina kompisar under helgernas ledighet. I redan knappa förhållanden försvinner de få pengar som fanns för att köpa mat till familjen istället till männens superier. Dessutom förekommer det mycket kvinnomisshandel. Familjelivet blir förgiftat, barnen blir tysta och skrämda och kvinnorna blir gamla och förgrämda i förtid.
När väckelsen drabbar dessa familjer börjar ett helt nytt liv. Männen slutar dricka. De måste ta farväl av sina gamla kompisar. Familjerna får tillbaka sina fäder. Kvinnor och barn blir frimodigare. De första åren i en ny församling präglas tydligt av glädjen över dessa positiva förändringar. Man ser verkligen påtagligt att man lever ett nytt liv. Så småningom upplever alla nya församlingar det som händer i alla rörelser. Den första förälskelsen går över och man börjar leva mer som i ett vaneäktenskap. Men i El Tambo levde man fortfarande kvar i den första kärleken. Därför var det inspirerande att få hälsa på dem. Alla som kunde kom till gudstjänsterna. Det var fullt av barn. Alla sjöng med i sångerna och klappade i händerna som ackompanjemang. Man vittnade frimodigt för sina grannar och planerade utomhusmöten i grannbyarna.
Ofta inbjöd man till bönemöten och då var den högsta önskan att någon skulle bli helad som resultat av bönerna. Det behövde inte vara några spektakulära helanden. Det kunde räcka att någon blev frisk från sin förkylning. Men ofta användes det argumentet när man inbjöd till bönemöte. ”Har du någon sjukdom du vill bli frisk ifrån? Kom till oss och vi ber för dig.” I en värld där sjukvården är dyr och svårtillgänglig är detta ett tilltalande argument. Men frågan är om det är ett bibliskt argument. Ska vi inbjuda människor att lära känna Herren med det argumentet att man kan vinna något ytterligare? Under missionens historia har man ibland fallit i det diket. Resultatet blev något som man kallar för ”riskristna”. Människor som sökt sig till missionärerna och som tagit emot Jesus, inte så mycket av övertygelse, utan därför att det gav dem tillgång till missionens hjälparbete. Det kunde vara sjukvården, skolgången, riset eller en allmänt högre status som lockade. Det är aldrig fel att vara god vän med en missionär. Där finns pengarna och där finns tillgång till mycket av livets goda. Vi kan se problemet med ”riskristna” i missionsländerna, men finns det också ”riskristna” i Sverige?
Knappast har vi några människor som söker sig till kyrkan för att uppnå materiella fördelar. Hitintills fungerar Sverige tillräckligt bra för att de flesta innevånarna ska slippa gå runt och tigga. Men kanske kommer det att hände i framtiden. Vi har inte heller några horder som söker sig till kyrkan för att bli botade från sjukdomar. Sjukvården klarar av det åt oss.
Men finns det ändå ett mått av förhandlande i vårt sätt att presentera den kristna tron och församlingsgemenskapen? Vi erbjuder något utöver det att ta emot Jesus som sin frälsare. Jesus presenteras som den som ska ge oss ett bättre liv. Tillsammans med Jesus är vi alltid lyckliga, kan vi höra någon säga. Eller, Jesus ger ditt liv en ny mening.
Men hur ofta hör vi någon predika och säga: Tro på Jesus därför att han är Messias, den levande Gudens son! Tro på Gud därför att Gud är Gud. Tro på Honom därför att du behöver leva i kontakt med det gudomliga och för att du behöver kontakt med det inom dig som är det andliga. Tro på Gud därför att Gud är Gud och som sådan behöver du honom.
Livets källa är dagens tema. Tidigare var temat: Jesus visar sin härlighet. De skriftlärda på Jesu tid ville, av många skäl, inte tro på att Jesus var Messias. I bibeln kan vi ta del av många dispyter som Jesus hade med dem. Men hela Nya Testamentets budskap är just detta. Det är denna Jesus, född i Nasaret, som är den utlovade messias. Johannes hade vittnat om det, men det finns ett vittnesbörd som är starkare, säger Jesus i dagens text. ”De verk som Fadern har gett mig i uppdrag att utföra.”
Idag, såsom alla andra dagar, inbjuds vi till att leva i gemenskap med denne Jesus. Och vi har uppdraget att inbjuda fler att leva med honom. Vi har nog en del att lära av våra trossyskon i El Tambo och i O Mon i deras nyväckta missionsiver. Men vad är det vi inbjuder till? Finns det något annat vikan festa med än helande från sjukdomar, evig lycka eller befrielse från alla bekymmer?
Ja, först och främst är det just gemenskapen med Gud som är det väsentliga. Detta att ta sittinre liv på allvar, att inte tro att det materiella är det som ska ge oss lycka, att inte tro att allt är rationellt och går att förklara med förnuftsargument. Vi erbjuds en gemenskap med Gud som inte bara är en religiös storhet, utan som är en personlig Gud. Vi erbjuds gemenskapen med en gud med vilken jag kan samtala, dela mina bekymmer och glädjeämnen och som vill vara med om att utforma mitt liv.
Jesus talar ofta om härlighet. Men då handlar det inte om det som vi normalt förknippar med härlighet. Då handlar det om att leva ett liv i efterföljd, om att leva sitt liv i enlighet med Guds uppdrag, om att leva helt beroende av Gud.
När Gud bjuder in oss att leva med honom då handlar det inte om att bli ”lyckad”, mätt med mänskliga mått. Det handlar inte om att en mer välordnad tillvaro att kunna visa upp ett lyckat familjeliv, att göra karriär och tjäna mycket pengar. Det handlar om att leva. Det handlar om att våga gå in i livet med alla dess dimensioner. Gud utmanar oss att se den smärta och det lidande som finns runt omkring oss. Han utmanar oss att satsa oss själva helhjärtat i ett engagemang för andra. Vi får lev så som han själv levde. Han som utgav sig själv.
Det kan tyckas som ett föga attraktiva erbjudande att komma med. Finns det egentligen några nutidsmänniskor som vill lyssna till ett sådant budskap? Frestelsen ligger nära att försöka förpacka budskapet i en mer tilltalande form. Men då ligger också frestelsen nära att vi erbjuder ett ytligt vittnesbörd om det som egentligen handlar om liv och död.
Jesus vittnesbörd om dig själv handlar om detta, att leva ett liv i tjänst för andra. Och det är han själv som är källan till kraften i detta liv. En av de många paradoxer som Bibeln bjuder oss på handlar om detta. Det är först när vi vågar ge upp det som vi uppfattar som tryggheten i vårt liv som Gud kan arbeta med oss. Det är först när vi ger som vi kommer att ta emot. När vi ger ut av oss själva kn vi ta emot det som Jesus kan ge oss. Livets vatten kommer strömmande mot oss. Jesus själv träder in i våra liv och ger livet ett lytt innehåll.
 
Kristina Färdeman