meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Böneveckan för kristen enhet

2011-01-23   
 
Matt. 5: 21-26

Det finns ett problem som har diskuterats av filosofer och etiker genom seklerna och som fortfarande diskuteras flitigt. Hur ska man bedöma en handling? Är det intentionen i min handling som ska räknas eller är det resultatet av handlingen som ska bedömas? Oftast diskuteras problemet när jag gjort något fel, något som jag ska dömas för. Men det är en lika aktuell fråga när man talar om goda gärningar.
När jag gjort något som är fel kan jag försvara mig med att säga, det blev inte så som jag menade. Mitt uppsåt var ett annat. Ja men, kan de andra svara, det var det du verkligen gjorde, resultatet av din handling som blev fel. Det är det du ska dömas för. Vi kan se i svensk lagstiftning att man där räknar med intentionen när man bedömer gärningen. Det är skillnad på dråp och mord. Det är aldrig rätt att slå någon annan människa, men har du inte avsikten att döda den då slår så döms du för dråp. Ville du däremot ha ihjäl den andra då döms du för mord. Rätt eller fel, om detta diskuteras det oavbrutet.
Många människor attraheras av en regelmoral. Det gör det enkelt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Följer du bara reglerna så kan du alltid känna dig säker. Du vet vad som är rätt och du vet vad som är fel. Ska man se till intentioner då blir det krångligare. Hur kan vi veta vad var och en tänkte sig? Ja, vet jag egentligen alltid vilka mina egna intentioner är? Vi kan lätt manipulera oss själva, och, medvetet eller omedvetet intala oss att vi bara gör goda handlingar. Regler är enklare, dem kan vi hålla ordning på, tankar och känslor blir mycket krångligare.
I den judiska trosutövningen är grunden i trosutövningen att hålla alla buden. De finns nedskrivna i Lagen och uttolkade i Toran. Alla barn får lära sig buden och alla lär sig hur man lever efter dem. Det kan tyckas som en tilltalande religion. Man lär sig vad som gäller och så länge man håller sig till buden är allt lugnt. Men tiderna förändras och efter ett tag blir man ändå tvungen att tolka det som står i budorden. Ett tydligt bud är att man inte får göra upp eld för att laga mat under sabbaten. Den regeln var lätt att förstå så länge man lagade mat över öppen eld. Men hur ska den tolkas idag? Gäller den alla sorters matlagning eller gäller den bara att man inte får tända en eld? Frågan är inte så enkel och resultatet har blivit att det i modern tid finns minst tre olika inriktningar inom judendomen som tolkar lagen mer eller mindre bokstavligt.
Jesus och hans lärjungar växte upp som judiska trosbekännare. För dem var det säkert självklart att man skulle följa lagen, precis som deras föräldrar och förfäder hade gjort. Men så börjar Jesus predika och säga: ”Ni har hört att det är sagt till fäderna, men jag säger er.” ”Men jag säger er”, säger Jesus. Vilket oerhört krav. Han går rakt in i sin samtid och säger till dem: ”Det som ni trodde var sant och riktigt gäller inte längre, för nu har jag kommit, och jag säger er.”
Vad säger han då. Jo, han går in i den filosofisk-etiska diskussionen och säger: Nu gäller inte regelmoral, nu är det intentionerna som gäller. Och det som i mångas ögon uppfattas som flummoral, man gör lite som man känner för, visar sig istället vara en skärpning av lagbuden. Det avsnitt vi läst från Matteusevangeliet har just den överskriften: Jesus skärper lagens bud.
Och det handlar om relationen till våra medmänniskor. Den judiska lagen handlar mycket om hur vi behandlar våra medmänniskor och nu kommer Jesus och ställer ännu högre krav på oss. Vi tycker nog alla att det är självklart fel att så ihjäl en annan människa. Om detta finns det ingen diskussion. Men nu säger Jesus att vi inte ens får bli arga på någon annan. Vi får inte brusa upp och skälla ut någon annan, vi får inte tala illa om varandra, ja, inte ens tänka illa om varandra. Vilken människa klarar av att leva upp till detta ideal? Där kommer vi alla till korta.
Det finns en dröm om det goda livet. Jag tror att vi alla lever med den på ett eller annat sätt. För många människor handlar den bara om det materiella. Vi drömmer om vackra hus, dyra bilar, länga semesterresor och annat trevligt. Just nu kan vi frossa i den sortens drömmar i tidningar och TV. Men genom hela bibeln finns också en dröm formulerad, om det goda livet. Men då handlar det om det livet där vi alla kan leva sida vid sida, älska varandra, ta hand om varandra och vara stöd för varandra. Vi läser visionen om när vargar och lamm ska kunna leva sida vid sida. I hör hur profeterna läxar upp folket för att de inte lytt Herrens bud, utan att de behandlat andra människor illa.
Och så idag har vi läst om hur de första kristna levde tillsammans. De delade allt. De till och med sålde sina ägodelar och lämnade sina pengar i den gemensamma kassan. Jag tror att vi alla kan känna en längtan efter att få leva det livet. Men inte ens de första kristna klarade av att leva så. Ganska tidigt i apostlagärningarna läser vi om de två första som lägger undan en del av vad de sålt för egen del. De blir hårt straffade för sin försyndelse. Och kanske kan vi känna igen oss i dem. Vi kommer till korta inför Guds oerhörda krav på oss. Vi ser vilken oerhörd vikt Jesus lägger vid våra mänskliga relationer. Vår Gudstro reflekteras alltid i hur vi behandlar våra medmänniskor.
Den heliga anden var den stora förändringen för de första kristna. De hade fått uppleva den första pingstdagen då anden uppfyllde alla som fanns på plats. Efter det var inget sig likt. De fylldes av en längtan att börja ett nytt liv. Vi ser det i berättelsen om hur de levde tillsammans. Men de fick också en Hjälpare. En andlig vägledare som kunde hjälpa dem när de funderade över hur deras liv skulle utformas.
Våra liv är mycket skilda från livet i Palestina på Jesu tid. Men ett har vi gemensamt med de första lärjungarna. Vi kan också lita på att den Helga anden finns med oss i våra liv. När vi var och en tänker över vårt liv, vad det varit och hur det borde var, då finns anden med som en vägledare. När vi som församling och som kristenhet samtalar om vad det är att vara en kristen idag, då finns Anden med i våra samtal.
Därför vågar vi tro att vi kan leva upp till Guds stora krav på oss. Vi kan våga tro att vi får vara dessa människor som ser med kärlek på dem som omger oss. Vi kan våga tro att våra omsorger också räcker till dem som lever ett svårare liv än vad vi lever. Vi kan våga tro att vi som kristna av olika traditioner kan älska och respektera varandra trots våra olika sätt att tolka Guds ord. Vi kan våga tro att Gud älskar oss som de vi är och att han varje dag väcker oss med nya utmaningar. Vi får vila i den vissheten att gud och anden är med oss varje dag och vi får ständigt arbeta på vår förmåga att höra vad de vill säga till dig och till mig just idag.

Det kommer en dag För var och en av oss Då solen går upp för sista gången. Men finns det inget sätt För mig att få veta När min sista dag har kommet? Men bättre är väl evangeliets råd Att leva var dag Som om den vore den sista, eller, ännu bättre Som om den vore den första…
 
Kristina Färdeman