meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den inre resan

2006-04-04   
 


Professor Ernberg inledde med att konstatera att någon biologisk människosyn inte finns. Vi kan tala om kristen människosyn, buddistisk människosyn etc. men inte om biologisk människosyn. Däremot finns det biologisk kunskap, och den påverkar och kommer att påverka vår människosyn. Det är oförståndigt att inte ta hänsyn till denna kunskap, när man bygger samhället. Biologin har hittills sysslat mera med den övriga naturen än med människan. Människan har varit medicinarnas objekt, och medicinen har i stor utsträckning styrts av filosofiska principer.
Men allt levande, växter, djur och även människan, består av celler. Vi fick se en bild av en cell i naturlig storlek. Skärmen var alldeles svart. Ingen såg någon cell! För celler är små, otroligt små.
Några varelser är encelliga, andra flercelliga och de 60-kilosvarelser som kallar sig själva för Homo Sapiens består av alldeles otroligt många celler. Försöker man räkna dem blir det i mycket runda tal 10.000.000.000.000 stycken. Det finns alltså 1000 gånger fler celler i en enda människa än det finns människor på jorden.
Och dessa små celler är olika i olika delar av kroppen. Och cellerna samarbetar med varandra, men hur de bär sig åt för att samarbeta kan vetenskapen inte förklara.
Men cellerna måste ha ett alldeles utmärkt postväsen för att kommunicera med varandra hela tiden, varje sekund. Och denna kommunikation mellan cellerna pågår perfekt år efter år, och Ingemar Ernberg konstaterade att i hans eget fall har cellkommunikationen fungerat oklanderligt i 57 år!
Och det är faktiskt regel. Att det fungerar. Hela tiden. Varje sekund. Mellan alla cellerna!


Vi kan tänka oss en cell som en liten stad omgiven av en stadsmur, föreslog professorn. I stadsmuren finns portar, där vänner släpps in. Men inte ens i cellernas värld är allt frid och fröjd. Det finns virus, som lurar sig in, och när de ondsinta virusen väl kommit innanför portarna ockuperar de staden och tar över kommandot.
Det är ungefär som när det kommer in virus i datorn. Då fungerar den inte normalt längre. Den beter sig konstigt.
När cellen märker att den blivit ockuperad och att inte allt står rätt till försöker den begå självmord. Så försvarar sig cellerna mot virus. Men virusen har tyvärr utvecklat motvapen som ibland gör att cellernas försök att omintetgöra sig själva misslyckas.


Och det är trångt i cellerna. I varje cell finns sådär 15 miljoner molekyler. Och hela cellens aktivitet regleras av cellkärnan, som vi skulle kunna likna vid stadshuset i staden. Där finns lagarna (generna) som reglerar verksamheten. De är skrivna på ett språk med blott fyra bokstäver, A, T, G och C, och dessa lagar kan cellen läsa av och använda för arbetet och samarbetet.
Hur det här hänger ihop började man förstå för 53 år sedan, då Watson och Crick upptäckte och beskrev DNA-molekylen, och denna händelse ansåg Ingemar Ernberg vara 1900-talets främsta upptäckt.
DNA-molekylen är som en lång tråd, smalare än vad vi någonsin kan föreställa oss, för plockar vi ut den här DNA-tråden ur en cell och sträcker ut den blir den 2 meter lång. Och visst hade vi 10.000.000.000.000 celler. Så skulle vi lägga alla DNA-trådarna i vår kropp i en enda lång rad efter varandra, så skulle det kanske räcka fram och tillbaka till solen 75 gånger. Och då är ändå solen 150 miljoner km bort.
DNA är som bomull, fick vi veta. Man skulle kanske kunna sy en skjorta av det, men det skulle bli en dyr skjorta.

I de här 2-meterstrådarna finns alltså de regler som styr cellernas arbete. Blir det fel i regelverket så fungerar inte cellen, men det finns lyckligtvis skickliga reparatörer, som hela tiden kollar att de fyra bokstäverna sitter som de ska.
De här DNA-trådarna är så att säga "livets böcker" eller åtminstone kroppslivets böcker. Och de innehåller i runda tal 100.000 "sidor", och varje sida är en instruktion för någon av cellens uppgifter. Men det är uppskattningsvis bara mellan 25.000 och 40.000 sidor som används. Det finns föråldrade sidor, som bara har historiskt intresse, på samma sätt som det i stadshusets källare finns ett arkiv med gamla, för länge sedan skrotade lagar.
Men trots de skickliga reparatörerna blir det fel ibland. Det är då vi blir sjuka, när de lömska virusen lurar sig in i cellerna och tar över och kanske lyckas hindra cellerna från att begå självmord. Då kan resultatet bli en elakartade cancercell.

Bland cellernas instruktioner finns också reglerat deras livslängd. Det finns en programmerad celldöd, apoptos, som tjänar till att eliminera farliga, skadade eller onödiga celler. Mellan 1 procent och 1 promille av våra celler dör varje dygn på detta sätt. Och med tanke på hur många celler vi har betyder det att vi förlorar i runda tal 100.000 celler varje sekund. Och dessa celler ersätts hela tiden av nya, fräscha celler.


Efter att ha deltagit i denna hisnande resa i de stora talens och de små cellernas värld återstod frågan vad liv egentligen är. Biologin kan här, som en av de beskrivande naturvetenskaperna, bidra med kunskap, och en hörnsten är då hur mycket som är gemensamt för allt levande. Alla levande varelser har gemensamma grundprinciper.
Är vi människor då "skapelsens krona"? Är vi de klokaste? Ja, de frågorna ger biologin inget svar på, fick vi veta. Biologin ger oss kunskap, och den kunskapen kan vi inte bortse från, när vi som människor brottas med de sociala och moraliska problem, som vi kanske ändå är ensamma om att identifiera och ta itu med.


Under serveringen var det givna samtalsämnet för de flesta den inre resa, som vi nyss fått följa med på, och det gavs också tillfälle att ställa frågor. De handlade bl.a. om den så aktuella fågelinfluensan, blodöverföring, vaccin och hur vetenskapen ser på skapelsetanken.
Ingemar Ernberg gav initierade och tydliga svar. Vi fick t.ex. veta att fågelinfluensan får anses otroligt upphaussad av media, och att blodtransfusion är ett stort framsteg. Inget kan ersätta blod, och att motsätta sig blodtransfusion bottnar i "dumma regler som kunde moderniseras".
När det gäller skapelsetanken menade Ernberg att det inte finns något motsatsförhållande mellan vetenskapen och Gud. Det är inte ovanligt att biologer tror på Gud, och de existentiella livsproblemen och frågor om kärlek, poesi och gemenskap ligger inte inom biologins sfär.
Ingemar Ernberg tillstod att han mycket väl kan föreställa sig en Gud, men den skiljer sig markant från den skäggige farbror han i så fall en gång haft i tankarna!


 
Arne Svensson