meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Dessa våra syskon

2013-03-04   
 

På söndagseftermiddagen den 3 mars 2013 inbjöds till en samling med rubriken ”DESSA VÅRA SYSKON – En kväll om hur det är att leva i det Heliga Landet”.


Många intresserade infann sig för att lyssna till olika aspekter på temat, förmedlade av Lars Liljegren, Aina Rasumssen och Kristina Färdeman.


Lars inledde med en geografisk översikt över det historiska området där tre världsdelar möts och viktiga handelsvägar strålar samman. Vi fick lära oss att Genesarets sjö ligger 200 m under havsytan, och Döda havet ytterligare 200 meter lägre. Och psalmens ord ”Se, vi går upp till Jerusalem” fick ökad aktualitet, när vi fick klart för oss att staden ligger 800 m över havet. Sedan fick vi glimtar från den resa Lars gjort i landet, där han bott på hotell med hiss ner till badstranden, besökt kibbutzer med 500 kor, klättrat på berget Karmel, bott i kloster i Nasaret och besökt utgrävningar där lager på lager av historiska händelser blottlagts. Han hade också ätit fisk vid Tiberias sjö och legat på rygg i Döda havet. Problemet med det var att komma upp, eftersom det var svårt att böja ner benen i vattnet! Vi fick också glimtar från bland annat Jerusalem, Födelsekyrkan, Herdarnas äng och klagomuren.
Därefter gjordes paus för fika med smörgås, och passligt nog fick vi också smaka syriskt bröd.


Sedan var det Ainas tur att ta oss med på en pilgrimsvandring . Det är en vandring som inte går ut på att vandra fort och långt. Det är en inre vandring för reflexion och tanke.
Färden gick från Jerusalem via Betlehem och olika mindre byar vidare till Jeriko och Juda öken för att sedan återkomma till Jerusalem.
Birgittasystrar i Jerusalem och Betlehem berättade om hur det är att leva i Israel/Palestina, och det kan sammanfattas i tre ord: Det är svårt. Judar, araber, kristna, muslimer och judiskt troende ber för fred, men verkligheten ser annorlunda ut.
En ovanlig upplevelse är mötet med främlingar som på olika sätt ger uttryck för helighet; faller på knä, kysser marken, smeker stenar!
I klostret i Jerusalem hade man en praktfull utsikt mot Olivberget och Klippmoskén, men i förgrunden reste sig ett järnstaket krönt med elektrifierad taggtråd. Men inne i klostret rådde frid.
Andelen kristna i området minskar och är nu nere på 2 procent. Vad kommer det att innebära? Kommer kyrkorna att tömmas och i förlängningen kanske överges i landet där Jesus Kristus föddes och levde?
Vi fick också en inblick i hur den beramade muren påverkar livet. Väntan och krångel vid checkpoints är vardag för dem som måste stiga upp tidigt för att vara säkra på att hinna till arbetet i tid. Det är pappersexercis, väskkontroll och misstänksamhet som gäller, och elektronik som krånglar ökar frustrationen. Men det kanske ändå är lite lugnare nu, tyckte Aina, och jämförde med när hon senast besökte landet. Många har kanske insett att de inget kan göra och börjat foga sig.
Pilgrimsvandringen gick vidare mot Juda öken. Det var torrt, varmt och ödsligt, och mycket vatten gick åt, men det var ändå inte så farligt som hon befarat. De mötte en fåraherde med sin hjord och passerade en tom eremitboning, inhuggen i klippan. Senare mötte de eremiten och fick en pratstund.
Ett annat möte var med en invandrad aramenisk kristen. Han ville visa den arameniska lokalen i Gravkyrkan, men den var av någon anledning låst, så det blev en pratstund på ett fik istället.
Ainas entusiasm för pilgrimsvandringen gick inte att ta miste på, och hon frestade med bilder på uråldriga träd, klagomuren med bönelappar samt Bildas studiecenter, checkpoints och olivlundar.
Kanske kan vi ordna en pilgrimsresa, föreslog hon, och ett instämmande mummel hördes från de församlade.


Samlingen avslutades med att Kristina lät oss lyssna till sång av palestinska kristna, och hon visade bilder och berättade bland annat om vänorganisationen Sabeel, som arbetar bland kristna palestinier. Det är en ekumenisk organisation med ett befrielseteologiskt perspektiv, som bland annat ordnar konferenser, och i sommar planeras ett stort ungdomsläger.
Men muren tränger sig obarmhärtigt på, och Kristina demonstrerade med hjälp av hemsidan www.alhaq.org hur läget på Västbanken är, där stora bördiga områden längs floden kontrolleras av staten Israel och muren långt ifrån följer statsgränsen. Sök på Interactive Maps under fliken Multimedia
Avslutningsvis läste Kristina om kristna och judar från Efesierbrevet 2:14: ”Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. …”
Hur ser framtiden ut? Vi lever med det kristna hoppet. Gud vill fred och rättvisa, och vi får trosvisst hälsa varandra med Shalom som står för både fred och frid.
 
a