Pingstdagen
Joh. 7: 37–39
Vi befinner oss mitt i Lövhyddohögtiden. En av de stora festerna i den judiska traditionen. Människor har vallfärdat till Jerusalem för att vara med. Under högtiden gick man till Siloadammen för att hämta vatten. Det hällde man sedan över altaret, medan man läste från Jesajas bok: Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor.
Vi som bor i ett land fullt av vatten kanske inte förstår vikten av att det finns vatten. Men bor man i det heliga landet, som är torrt och nästan ökenartat stora delar av året då lever man bokstavligt i den stora längtan efter friskt vatten. Vi kan också se i modern tid genom nyhetsrapportering hur bristen på vatten skapar problem. Människor på flykt i torra länder får ta sitt vatten från gyttjiga hål. Deras djur avlider på grund av bristen på vatten. Vi förstår alla att det inte är bra. Men även vi börjar lära oss vad det kan innebära att var utan vatten. Vår del av landet är en av de regnfattigaste regionerna. Vi har varit med om att brunnar sinar och redan nu börjar metrologerna varna oss inför sommaren och risken för vattenbrist. Vi är totalt beroende av vatten. Utan vatten inget liv.
Att Jesus använder bilden att det levande, strömmande vattnet känns alldeles naturligt, som en bild för den heliga anden. Jag tror att vi alla, just nu, kan minnas den underbara upplevelsen av att få dricka ett glas kallt och friskt vatten. Och minnas hur det känns att vara riktigt törstig men sakna vatten. Den heliga anden får vara för oss som ett glas med riktigt friskt, rent och svalt vatten. Det är vad Jesus erbjuder oss, nu när han inte längre finns fysiskt bland oss.
Nyligen firade vi Kristi Himmelsfärds Dag. Då läste vi texten om hur lärjungarna upplevde att Jesus togs upp till himlen. När Jesus är borta så finns plötsligt två män där. De frågar lärjungarna: Varför står ni och ser upp mot himlen? Denna Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka. Och jag vill påstå idag att detta också är en uppmaning till oss. Stå inte bara och se upp mot himlen. Fortfarande lever vi här på jorden och det är här på jorden som vi har vår uppgift. Men ibland kan vi kännas oss trötta och modlösa. Kanske också känna att det jag gör inte betyder något i det stora hela. Då kan vi låta oss inspireras av den totala förvandling som lärjungarna fick uppleva. Från rädda, försagda och instängda män till frimodiga predikanter som vandrade runt på vägarna. Med all rätta var de rädda. Repressiva makter har i alla tider förföljt dem som de upplever som kritiker och motståndare till regimen. Det gällde då och det gäller fortfarande. Då passar man på att fånga in så många som möjligt också de som är helt oskyldiga. Lärjungarna hade många goda skäl till att hålla sig gömda. Men så får de uppleva att de blir fyllda av helig ande. Och vi kan läsa om hur de frimodigt ställer sig på torgen och börjar predika om Jesus Kristus som den frälsare Gud har sänt till oss. All ängslan är som bortblåst. De har blivit förvandlade. Och de börjar sin vandring ut i världen för att förkunna Jesus kristus som Guds son och världens frälsare.
Så idag firar vi den kristna kyrkans födelsedag. Det är inte Jesus som instiftar kyrkan. Han är märkligt ointresserad av att lämna fysiska vittnesbörd efter sig. Han skriver inga böcker och han talar aldrig om hur den nya kyrkan ska vara och fungera. Jag är inte heller helt säker på att lärjungarna upplevde att de startade en ny religion. Jesus tycks ju vara säker på att han bara var sänd till det judiska folket. Lärjungarna tycks också vara av den uppfattningen. Gud får bokstavligt talat ta dem i örat för att få dem att förstå att Han nu vill rikta sig till hela världen. Kommer ni ihåg berättelse om när Petrus ombeds att besöka officeren Cornelius. Petrus står på taket och ber vid middagstid. Han blir hungrig och ser i en syn hur en duk fylld med mat sänks ner från himlen. Problemet är bara att duken är fylld av mat som är oren för en jude. När han protesterar och säger att han aldrig ätit något orent då svara Gud: Vad Gud har gjort till rent ska du inte göra orent. När så Cornelius män kommer och ber honom att följa med, förstår han att Gud ville säga något till honom. Han följer med männen och får för första gången vittna inför en icke-judisk person.
Men det är inte så enkelt. Jag vet inte om vi ska sörja eller uppmuntras av att inte ens de första kristna var helt eniga. Konflikten gällde i första hand om de nyomvända skulle först bli judar och sedan kristna. Dvs. skulle men kräva av de nykristna att låta omskära sina män och att alla skulle följa de judiska ordningarna bl.a. kring maten. De var så osams att Paulus vid ett tillfälle avråddes från att fara till Jerusalem för att träffa de andra apostlarna. Det kunde vara farligt för honom att träffa dem. Men de kom överens och så delades den nya kyrkan i två, i en judekyrka som höll fast vid de judiska traditionerna och en hednakyrka för de s.k. hedningar som omvändes. Judekyrkan dog ut efter några århundraden. Och vi får vara tacksamma till Paulus att han stod på sig i sitt försvar för hedningarna. Tack vare honom fick vi en kyrka som vänder sig till alla och som inte lägger stor vikt vid yttre symboler.
Men redan på GT:s tid talade man om anden och hur anden kan förvandla människor. Profeten Joel profeterar om detta. I det andra kapitlet i sin bok säger han:
Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner. Joel 2:28-29
Det som är grunden i kyrkans liv är att vi alla dricker av de strömmar av levande vatten som Jesus lovar oss. Vi är alla beroende av Anden.
Vi är snart inbjudna till kyrkokonferens. I år tänker man prova en ny modell för konferens. De kallar det för Visionskonferens. Tanken är att det ska finnas mer tid för samtal och reflektion. Tillsammans ska vi få samtala om viken kyrka vi vill ha. Vad tror vi om Equmeniakyrkan? Vilken roll kan kyrkan fylla? Hur är vi kyrka tillsammans? Under en tid har det stått små papperspelare på kaffe borden i Mariagården. Där finns det frågeställningar som kommer att komma upp under årets konferens. Läs gärna igenom frågorna och fundera över dem. Och kom gärna med tankar och reflektioner. Jag tar med dem till konferensen, men vi kan också fundera över dem under ett församlingsmöte här hos oss. För den grundläggande frågan till oss som enskild församling, till oss som samfund och till oss som enskilda individer: Lämnar vi utrymme för den heliga andens inverkan i våra liv. Lyssnar vi tillräckligt efter Guds röst in i vår tillvaro? Och…samma fråga som vi ställer oss varje gång vi möts till gudstjänst: Vad vill Gud säga till oss i dag? Har vi våra sinnen inställda på Guds kanal? Hör vi vad han vill säga till oss? Vi behöver upprepa de frågorna till oss var och en gång på gång, hur talar Guds ande till oss idag?
Jag vill avsluta med att läsa en av de texter som är föreslagna för idag men som vi inte läste tidigare. Det är aposteln Paulus som skriver till församlingen i Efesos:
Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. Ef. 2: 17–22
Ta det med er när vi går härifrån: alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.
Och: genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
Kristina Färdeman
