Luk 6:36-42
Kyrkoårets rubrik är ”döm inte” på den här söndagen. Och i mitt inre så har två meningar ljudit, gjort sig påminda. Det ena är en boktitel av den norske prästen Per Arne Dahl och det andra är en sångstrof från en av Ingemar Olssons sånger. Boktiteln är ”Oss syndare emellan” och orden från sången är ”Kom och gå en mil i mina mockasiner”. Den här boken är väldigt intressant, så kan du få tag på den på något sätt så är den verkligen läsvärd, kanske ett lästips till sommaren. Jag tycker så mycket om titeln ”Oss syndare emellan”. Den formuleringen visar ju på att vi har något gemensamt, att vi har likadana villkor och förutsättningar. I sin formulering är den så befriande. Formuleringen visar ju på att vi inte har något för att döma någon annan, för vi är alla av samma skrot och korn, och någonstans så blir detta att vara en syndig människa en aning avdramatiserat. Jag är som du, och du är som jag och vi kan faktiskt inte göra så där väldans mycket åt det annat än att be Gud om hjälp. Jag vet att det kan låta pessimistiskt, som att människan för att hon är syndig är ett hopplöst fall, men det är inte Bibelns budskap om vårt tillstånd. Paulus skriver så här t ex i Rom 3:23 ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Och så fortsätter Paulus versen efteråt: ”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus”. Det är Bibelns ord för ”oss syndare emellan”.
Vi talar inte så ofta om synd och skuld och dom i våra olika kyrkor idag, av förståeliga skäl. Kristendomen, och kanske framför allt den frikyrkliga delen av den kristna kulturen, har ju en historia av det vi brukar kalla för syndakatalogen. Inte överallt naturligtvis, men ändå historiskt så pass utbrett så att vi tystnat om just dessa begrepp, kanske tystnat för att vi nu vill lämna sådana trångsynta uppfattningar. Men med denna tystnad kan pendeln slå över helt åt andra hållet så att det leder till tankar kring att det inte finns synd. Om den tanken får bre ut sig fullt ut blir det oerhört svårt för den som bär på en verklig, konkret skuld, skuldkänsla att kunna hantera det, det kommer i så fall att leda till enorm existentiell ångest, för om synd inte finns måste ju per automatik skuld förnekas eller trängas undan även om det skulle vara en verklig skuld, och i förlängningen skulle det då inte heller kunna finnas förlåtelse, för finns det inte synd finns inte möjligheten att känna skuld, och finns inte skuld kan man inte få uppleva förlåtelse. Människan kommer i sådana fall leva i ett limbo, i ett oerhört ohälsosamt vacuum.
Men i allt detta kan man ju börja undra: vad är då synd för något? Jag känner att har jag sagt A så måste jag också fortsätta att säga B. Så som jag har förstått kontentan av Bibelns definition av begreppet synd genom alla de 45 år av regelbunden bibelläsning som jag fått del av så är det nerkokat till ett koncentrat att inte ära Gud, att inte erkänna sitt berorende av honom och att inte söka sig till honom, att inte leva i ärlighet, och då menar jag ärlighet både i det praktiska livet, moraliskt med sådant vi hanterar i vår vardag och då det gäller att vara villiga att inför Gud erkänna att man kommer tillkorta ibland, att hata och vilja andra människor ont, till det hör ju också att hata sig själv. Vi har också en måttstock i 10 Guds bud och i det dubbla kärleksbudet som Jesus har uttalat i Matt 22:37-39: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du skall älska din nästa som dig själv”. Och då vi granskar oss själva och mänskligheten så kan vi ju konstatera att människan, du och jag och alla, helt enkelt oss syndare emellan, har benägenhet att kunna synda, i tankar/inställningar som sedan kanske leder vidare till ord och handlingar. Och i ljuset av detta faller mycet av den detaljerade syndakatalogen med vad man får ägna sig åt, hur vi får se ut, alltså tillåten klädsel, smink smycken eller inte, familjekonstellationer, andra livsval som kosthållning, yrkesval, intressen, livspartner. Alla tider och kulturer har sina syndakataloger, men i grund och botten har de föga med bibelordets kärnbudskap att göra. Så det allra viktigaste är att vi väljer att leva utan skygglappar då det gäller vår egen brustenhet och benägenhet att kunna tänka, tala och handla syndigt. Det är ju för att vi har den här benägenheten som vi har fått Jesus som vår frälsare, och där sitter vi alla i samma båt.
Jag nämnde ju en sångstrof av Ingemar Olsson i början av predikan: Kom och gå en mil i mina mockasiner, och kyrkoårets tema uppmanar oss att inte döma. Om jag har förstått det här med att gå i någon annans mockasiner så lär det vara ett indianskt ordspråk. Och det är ju ganska lätt att förstå vad som menas med det, just detta att det är först när man går i någon annans skor eller på någon annans väg, helt enkelt att sätta sig in i hur livet är från den andres perspektiv som man fattar något av hur den personen har det, och då kanske det inte blir relevant att döma den personen längre. Vi kanske t o om inser att vi inte hade fixat biffen bättre själva om det varit vi som haft den livssituationen, och då blir det lättare att inte döma.
Och så har vi då liknelsen om flisan och bjälken. Det är verkligen speciella bilder vår käre frälsare kommer med ibland för att få oss att fatta. Jag kan gott föreställa mig att de som lyssnade på hans bergspredikan där på plats drog på smilbanden och tänkte: ”Ja, han är bra drastisk den där Jesus!” Men drastsiskt eller ej så kan Jesu ord om detta resultera i två olika reaktioner hos oss; antingen irritation eller insikten om att vi först och främst bör göra upp med och ta itu med sådant som vi själva brottas med, och då vi gjort det så kan vi i ödmjukhet hjälpa någon annan med sådant som skaver i den människans liv. Jag tänker på Jesu liknelse om att hjälpa någon med en flisa i ögat. Har ni tänkt på att både bjälken och flisan gör att man inte kan se klart. Under trefaldighetstiden finns en annan helg som har ”andlig klarsyn” som rubrik, så på ett sätt har dessa två söndagar en koppling till varandra. Så, oss syndare emellan: vi får leva med insikten om att vi behöver en frälsare, och genom honom får vi del av tro, hopp och kärlek.
Anki Folke
