Tacksägelsedagen
Idag är det tacksägelsedagen och temat är lovsång. Det finns många uppmaningar i Bibeln till lovsång. Jag satt häromdagen och gjorde ett litet räkneexperiment. Jag satt och sökte digitalt i Bibel2000 i min bibelapp som jag har på telefonen för att ta reda på hur många gånger lovsång lyfts fram i Bibeln. När jag skrev in ordet lovsång så fick jag 37 träffar. Jag gjorde en ny sökning och skrev lovsjunga och fick fram 44 träffar. Jag gjorde ytterligare en sökning och skrev tacka Herren, och då fick jag fram 41 träffar. Ja, jag gjorde t o m en liten extravariant på den sista sökningen tacka Gud, och då fick jag fram 31 träffar. Så det saknas verkligen inte uppmaning till tacksägelse och lovsång i Bibeln, och de flesta uppmaningarna kommer från Psaltaren som är Bibelns sångbok och bönbok.
När ska man tacka och lovsjunga då? Jo, så här när vi kommer tillsammans i kyrkan för att fira gudstjänst och sjunga lovsång. Mina tankar går också till Paulus ord i 1 Thess 5:17 där det står så här: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus”.
Kan man verkligen leva upp till denna uppmaning? Jo, jag vill nog ändå drista mig till att säga att det går med Guds hjälp. Om vi tar de första orden där om att alltid vara glada så är det ju fullständigt omöjligt och inte heller lämpligt att hela tiden gå omkring och le och skratta. Det orkar vi i längden inte med och skulle till slut bli till förljugenhet, för allt som vi möts av i livet är inte roligt eller lyckligt. Däremot tror jag på att den som lever nära Jesus har en grundglädje som man kan stå stadigt rotad i, ungefär som ett träd som står stadigt trots att stormen viner kring det. Och eftersom glädjen finns där som rottrådar så tror jag det blir lättare att upptäcka och ta fatt på det roliga och lyckliga som ändå händer ibland i livet.
När jag var tonåring läste jag en serie romanböcker skrivna av den amerikanska författaren Eleanor Porter som handlade om en flicka vid namn Pollyanna. Jag kom att tänka på dessa böcker då jag förberedde denna predikan. Pollyanna var en dotter till en fattig predikant. Hon höll ofta på med något som hon själv kallade för ”vara glad-leken”. Det gick ut på att hon alltid skulle försöka utmana sig själv i att se något fint, roligt, gott, positivt i allt det som skedde. Det kan ju tyckas en aning naivt och lite väl hurtigt, men om vi försöker bortse från det så finns det ändå en poäng i förhållningssättet. Till jul brukade predikanten få en kista med julgåvor till sig och sin dotter Pollyanna. Så som jag minns den här berättelsen så var han resande predikant och besökte olika församlingar där medlemmarna förmodligen inte kände honom och hans situation så väl, för de här olika församlingarna kunde samla in gåvor till dem som inte riktigt passade in i alla lägen. Inför en jul hade Pollyanna önskat sig en docka, men då kistan med julgåvor kom så fick hon istället ett par kryckor. Hon blev först besviken och ledsen. Men så kom hon på att hon kunde ju vara glad över att hon inte behövde dem.
Så har vi orden om att be ständigt. Ja, det är ju samma sak där att det går inte alltid att sitta ner och formulera en bön med sina ord eller sina tankar. Rent praktiskt har vi inte alltid tid att göra det. I vissa situationer måste vi ha hela vår uppmärksamhet på vår uppgift, framför allt om det handlar om något allvarligt precisionsarbete. Men samma sak där; vi kan vara så rotade i vår relation till Gud så att vi har en omedelbar närhet och lätthet till bönen, att vi lever i en bönens atmosfär. Då är det möjligt att be ständigt. Det finns en typ av bön som hjälper mig väldigt mycket till att leva i en bönens atmosfär, och det är en bön som kallas för Jesusbönen. Där gör man som så att man ber första halvan av bönen på sin inandning:”Jesus Kristus Guds son”. På det sättet andas jag in, tar in allt det som Jesus är och vill ge. Sedan, på utandningen, fortsätter bönen: ”förbarma dig över mig”. Då andas jag ut det som jag inte vill bära på och ger det till Jesus. Och på det sättet kan man be i sitt inre, i takt med sin andning, upprepade gånger och att på det sättet befinna mig i bön under en längre period och så att säga låta bönen gå av sig själv. Det här kan man be medan man kör bil, ligger i sängen, diskar, räfsar löv, står vid det löpande bandet på industrin, kort sagt vid sådana tillfällen där man utför rutinarbete som man inte behöver tänka så mycket på medan det utförs.
Efter detta kommer uppmaningen att tacka Gud. Söndagen idag benämns ju som tacksägelsedagen och temat är lovsång, och att tacka och lova, alltså lova i bemärkelsen att upphöja hör ihop.
Det finns en psalm i vår sångbok som säkert många av er känner igen, och det är August Storms sång ”Tack min Gud”. Där tackar han för allt det goda han får i livet, men också för allt det där riktigt, riktigt svåra. Det är bara att konstatera att jag själv ligger ljusår ifrån den fromheten som uttrycks i den sångtexten, samtidigt: all respekt till honom som kan uttrycka detta. Läs gärna den texten vid något tillfälle. Sången är nr 261 i våra psalmböcker.
Men vad är det då som vi alla kan och ska tacka Gud för vilken livssituation vi än har? Jo, vi kan tacka för att Gud är den han är. Guds egenskaper går det att tacka för hur livet än ser ut och hur vi än har det. Även om livet förändras, och vi förändras, så förändras inte Gud. Om vi ser till Guds egenskaper, hans kärlek, vishet, makt, sanning, så finns det alltid stoff till lovsång.
Men trots att det tack vare Guds goda egenskaper alltid finns något att tacka för, så kan det ju trots det vara så i vissa perioder i våra liv att vi faktiskt inte kan och inte orkar tacka och lovsjunga. Och vid de tillfällena är det långt mycket bättre att vara ärlig och säga till Gud att just nu kan jag inte sjunga lovsång. Ärligheten kan också göra att vi kommer närmare Gud. Gud är en barmhärtig Gud. Om vi försöker ha dessa två tankar i huvudet samtidigt: att bibelordet uppmanar oss att lova och tacka Gud och att Gud hjälper med sin nåd den som har svårt för att upphöja Gud, då kan vi finna en balans. I en del kristna traditioner brukar man prata om att torrbe och torrtro. Det är viktigare i de tillfällena att fortsätta lovsjunga Gud även om man själv inte direkt få specifika känslor av det. Gud kommer oss nära då vi av spontan glädje lovsjunger honom eller försöker och strävar efter att kunna göra det även då vi ibland måste göra det under ökenperioder i våra liv, men det fantastiska är också att han kommer oss nära också då vi i ärlighet får säga att vi inte klarar av det just då. Ärligheten, längtan och viljan är viktigast då.
Anki Folke
