13:e Söndagen efter Trefaldighet. Matt. 7:12
Söndagens tema är Medmänniskan.
Evangelietext är Matteus 7 kap 12:e versen och lyder: Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”
Den här versen känner vi som den Gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.
”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem”. Kan vi få en tydligare uppmaning från Jesus? Går den att missförstå? Nej, så jag kan väl egentligen gå och sätt mig nu.
MEN det gör jag inte, för det skadar väl inte att vi stannar lite längre inför dagens text och dagens tema, som är Medmänniskan.
Vem är vår medmänniska?
Ordboken hjälper oss att definiera genom att beskriva medmänniskan som – alla andra människor som jag delar tillvaro med. Dela tillvaro med kan man ju uppfatta olika, det kan vara alla andra nu levande människor på jorden, alla i Europa, alla i Sverige, alla i Katrineholm, alla som är samlade här i Mariakyrkan just nu. Just nu delar vi här verkligen vår tillvaro med varandra.
I begreppet medmänniska finns det också med en dimension som handlar om hur vi bemöter varandra, vi som delar tillvaron. I ordet medmänsklighet blir just bemötandet tydligt. Att vara medmänsklig innebär att vilja se och förstå den andre och vilja hjälpa henne/honom vid behov.
En känd synonym till begreppet medmänniska är begreppet min nästa.
Älska din nästa såsom dig själv, uppmanar Jesus oss i Markusevangeliets 12:e kapitel. I ett samtal mellan Jesus och några skriftlärda kommer frågan upp om vilket som är det viktigaste budet. Ni vet, de skriftlärda på Jesu tid var mycket sysselsatta med lagen, buden och reglerna. Jesus svarar: ”Viktigast är detta Hör Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte”, säger Jesus.
Så här har vi vår huvuduppgift som kristna klart beskriven ännu en gång; en fullödig kärlek till Gud vår skapare och en kärlek till vår medmänniska minst lika stor som vår kärlek till oss själva.
Så Medmänsklighet är att visa kärlek till vår nästa
Vi har alla hört om den förfärliga händelsen i Fagersta när en helt vilsekommen ung man skadar skolkamrater med ett svärd. Fasansfullt nog dödas en ung flicka på 17 år. En annan elev jagas av svärdsmannen, men lyckas fly ut ur skolan bort till sin EPA-traktor. När han ska åka i väg ser han i backspegeln en annan kamrat komma ut ur skolan ymnigt blödande. Han lyckas tillsammans med ytterligare en kamrat, som turligt nog har sjukvårdskunnande och försöker stoppa blödningarna, att få in den skadade i sin EPA och skjutsar honom till sjukhus vilket sägs ha räddat hans liv!
Detta är ett solklart och mycket dramatiskt exempel på medmänsklighet. Den unge bilägaren följde Jesu uppmaning utan tvekan. Och just så önskar vi nog alla att vi skulle reagera i ett skarpt läge; agera självklart för att hjälpa vår medmänniska i nöd!
Jag kan nämna andra exempel där människor ser en medmänniska i nöd och filmar händelsen i stället för att hjälpa, eller där människor drar sig undan av rädsla för att hjälpa. Det är inga exempel på medmänsklighet. – Men det måste även sägas, att det ibland är klokast att undvika en direkt inblandning – när riskbilden är för stor att själv bli ett offer. Men något kan man alltid göra, som tex att larma polis !
Det jag nu nämnt är dramatiska händelser i offentligheten. Jag tror att Jesu uppmaning om att vara så mot andra som vi själva vill bli bemötta oftast är en vardagsutmaning för oss. Något vi behöver tänka på i vår lilla hemmavärld, i samvaron med familj, vänner och grannar.
Om jag får reda på efter 10 år, att en anledning till att min granne ibland är så tvär mot mig, är att jag parkerat min bil för nära hans utfart upprepade gånger, skulle jag förstås föredragit att grannen direkt hade sagt till mig då för 10 år sen, när han reagerade första gången. En direkt kontakt ger en möjlighet till förbättring och förmodligen en stor möjlighet till en bättre relation. – Att tala med varandra!
Hur vi talar med varandra har förstås också betydelse. Om jag talar med vänlighet eller med ilska och förakt.
I det påhittade exemplet ovan var det just mitt beteende (att jag parkerat bilen dåligt) som irriterade. Tyvärr tycker jag att jag ofta möter just detta, att negativa tankar om nästan, dom andra, har att göra med kritik av beteenden.
När jag i mitt arbetsliv arbetade med konflikthantering i arbetsgrupper, mötte jag ofta problemet, egentligen i de flesta konfliktsammanhang. Man är kritisk mot ett beteende, inte sällan en relevant kritik, men säger inget direkt till den som är ansvarig för beteendet utan ondgör sig inom gruppen eller inom sig själv.
Vad innebär tystnaden? Jo den är en nedvärdering både av den egna känslan och tanken kring situationen och en nedvärdering av den andre. När jag låter min egen uppfattning stanna vid tyckande utan handling, får den andre ingen chans att göra ”rätt” göra bättre. Dessutom går det i mig själv åt en massa negativ energi när vi ”gnäller” på andra. Detta befrämjar inga goda relationer.
Vad hindrar oss att tala med varandra? Förmodligen rädsla många gånger. Man är rädd för mothugg eller kanske missförstånd. Men ibland hindras vi också av en, vad ska jag kalla det, ”veta bäst-attityd” eller kanske hellre lättja, som inte sällan gömmer sig bakom uttryck som ”men det fattar väl vem som helst”, ”så gör man väl bara inte”, ”det säger väl sunt förnuft”. Man glömmer att mitt sunda förnuft kanske inte är identiskt med min medmänniskas sunda förnuft. Sunt förnuft är ingen konstant utan en subjektiv uppfattning. Vi behöver acceptera att vi människor är olika, att vi har olika kunskaper och olika värderingar – tycker inte att samma saker är viktiga – och enda chansen att förstå min medmänniska är att prata med henne om jag inte förstår vad hon vill, eller när jag inte förstår varför hon gör som hon gör.
Vi människor är flockvarelser och hur vi hantera våra relationer i flocken är avgörande för kvalitén i vår samexistens.
Vi går tillbaka till dagens text: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem. Hur var det på Jesu tid, ansågs alla människor vara likvärdiga medmänniskor. Nej verkligen inte. Det finns flera exempel i evangelierna där det framgår att det är skillnad på folk och folk.
Vi minns säkert alla berättelsen om ”Den barmhärtige samariten”. (Luk 10:25-37)Jag minns tydlig bilderna vi fick i söndagsskolan att klistra in i en samlingsbok, och just bilden på den hjälpbehövande mannen vid vägkanten som får hjälp av mannen från Samarien står fram klart i minnet. Det jag lärde mig i söndagsskolan var att vara snäll och hjälpsam mot alla, även de som jag inte var så bekant med. En ganska rar sammanfattning av berättelsen.
Men Jesu liknelse är inte en rar berättelse om hjälpsamhet i största allmänhet, utan den visar på en mycket radikal del i Jesu förkunnelse. I hans samtid sågs samariterna som orena och konflikten mellan judarna och samarierna var gammal. Man undvek varandra av många skäl. I berättelsen undviker både en präst och en levit att hjälpa en man av sitt eget folk, medan en samaritisk man är den som förbarmar sig och hjälper den skadade. Här utmanar Jesus verkligen sin samtid och visar att den samariska mannen är den skadades verkliga nästa, hans medmänniska. Dessutom att kontakten mellan den judiska mannen och samariten är helt ok.
Genom Jesus ville Gud sluta ett nytt förbund med människorna, ett nytt vidare kärlekens förbund. Han låter Jesus födas och Jesus är det nya förbundets röst på jorden – han är det nya förbundet. Jesus predikar så många omstörtande tankar ,där essensen är en gränslös gudomlig Kärlek, en kärlek till hela mänskligheten. Många i hans samtid uppfattade honom då förstås som en hädare, när han utmanade det gamla förbundets syn på Israels folk som det viktigaste folket. Detta är så radikalt och totalt omvälvande för den tiden, att det faktiskt går att förstå att Jesus straffades, korsfästes, av sin samtid.
Vi som lever nu i en kristen kontext, har fått ta del av mer än tvåtusen års tillvänjning till Jesu evangelium och hans ord om att älska vår nästa som oss själva. Hur har det gått för oss att vara kärleksfulla mot våra medmänniskor?
Svaret är väl ”så där”, om vi tittar på historien och samtiden med alla krig mellan länder och folk. Tack och lov finns också många underbara exempel på hur medmänsklig kärlek uträttat storverk. Inte minst i vår missionshistoria hittar vi sådana exempel, och jag tror att vi alla i våra privata liv har många exempel på hur medmänsklig kärlek gjort gott för oss själv och våra familjer.
Tanken i sig om medmänsklighet utan gränser är väl knappast omskakande för oss, som kallar oss troende. Eller är den fortfarande en ibland provokativ tanke?
Att älska ”de andra” som oss själva! Är det självklart för oss utan reservationer?
När vi tittar oss omkring just nu och lyssnar på de olika rösterna i den svenska valdebatten framgår det deprimerande tydligt, att inte alla ser varje annan medmänniska som en person, som ska ha det lika bra som jag själv har det. Vi har talet om ”svenskhet”, om att vara rätt och om att göra rätt på olika sätt för att duga som medmänniska i vårt land.
Vi som kristna har nu som alltid vårt uppdrag att sprida evangeliet i direkt samtal med andra men också i handlingar av olika slag. En viktig handling just nu är att använda vår demokratiska medborgerliga rätt att rösta. Att rösta för ett bra samhälle är en medmänsklig handling.
Låt oss gå till valurnorna den 13 september med vårt kristna uppdrag för ögonen:
Älska din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Och älska din nästa som dig själv!
AMEN
/Ansvarig för dessa tankar är Ebba Johannesson/
